Igår var det äntligen dags för det jag längtat mest efter denna resa. Klockan 9 hade Serverin fixat så att tre av hennes fars arbetskamrater kom och hämtade mig vid hotellet. Alla tre var väldigt trevliga och en av dom pratade flytande engelska vilket var väldigt skönt efter nästan en vecka utan att kunnat göra sig förstådd. Ungefär 90km senare kom vi äntligen fram till Mutianyu. Den vanligaste delen av kinesiska muren (Badaling) ligger något närmare Beijing men eftersom jag hört att det är hemskt mycket turister och försäljare där var jag inte sugen att åka dit. Jag valde alltså istället att ta mig till Mutianyu. Även denna del är restaurerad men inte lika besökt.
Väl på plats kunde man välja att ta linbanan upp till toppen av berget eller gå. Jag tänkte att nu jävlar ska jag göra det här på riktigt så jag valde gå. Det hade jag inte gjort om jag visste att det var trappsteg ända upp till toppen. Jag tackade gudarna för att det var molnigt den förmiddagen för om det hade vart strålande sol hade jag antagligen dött någonstans där påvägen upp och ändå inte fått gå på muren.
Väl uppe spelade det inte längre någon roll att jag var helt slut och genom svettig. Det var helt fantastiskt! Att gå på den slingrande muren, upp och ner i bergets dalar och med trätopparna under sig var något speciellt. Inte var det mycket folk heller så bitvis var jag helt själv. När man träffade på andra som vandrade småpratade man lite, hjälpte varandra att ta kort och hejja på varandra uppför backarna. Väldigt trevlig stämning. Men inte kunde jag tänkt mig att det skulle vara en så jobbig vandring.Trodde aldrig det skulle vara så mycket trappsteg och så mycket uppför. När jag gått och gått tills benen inte orkade mer tog jag linbanan tillbaka ner. Det här var helt klart höjdpunkten på resan!
Sen var det dags för lunch och mina tre följeslagare tog med mig till en liten "restaurang" ute på landsbygden. På små plastmöbler mitt bland höns och galna gåsar blev jag serverad så jävla bra kinesisk mat . Jag har ingen aning vad 4 rätter var men det var förutom det en färsk tillagad fisk som vi fick peka ut i bassängen som låg vid husknuten. Vem kunde tro att jag skulle tycka fisken var det bästa någonsin.
Efter detta fortsatte vi vår färd på små slingrande bergsvägar mot det underjordiska palatser vid minggravarna. Jag vet inte om det var för att jag timmen tidigare varit på muren och inte blev lika lättimponerad längre,eller om det helt enkelt inte var ett så fantastiskt ställe men jag uppfattade det inte vara jättespännande. Visst var det tufft att se hur dom grävt fram ett helt underjordiskt palats där kejsare var begravna i röda kistor i de stora valven men då tyckte jag det var mer spännande att se utställningen där fotografierna visade hur arkeologerna öppnade de väldiga stenportarna till palatset. Själva palatset som man fick gå ner i var mest stora,halvtomma tomma salar.
Såhär tyckte jag om linbanan
The Place
