Trots att jag vaknade upp i ett inte alltför piggt tillstånd med tanke på gårdagen tog jag mig upp i bra tid för att få en sista heldag i Tokyo. Jag hade bestämt mig för att ge shoppingen en sista chans och mitt största mission var att hitta ett par söta platforms. Uppdraget i sig är inte himla svårt då dom finns överallt men problemet sitter i att damskor i 41 är väldigt svåra att hitta här. Jag började dagen med att besöka området kring Ueno park som är fullt med affärer och marknader. Spenderade hur mycket tid som helst inne i ett varuhus som hade våning efter våning med vad jag skulle kalla för "typiska japanska saker". Det fanns allt från samlarfigurer och söta gosedjur till robotar och tvspels-relaterade prylar. Inte alls min grejj egentligen men kul att se.Efter detta åkte jag vidare mot Ginza som är Tokyos teknik stadsdel. Här kan man tydligen få tag på allt tekniskt man kan drömma om och de stora datorspelsbutikerna trängs mellan varandra. Eftersom det inte är mitt största intresse blev det ett ganska snabbt besök. Istället åkte jag vidare mot Harajuku som jag ville utforska lite mer. Jag hade också bestämt mig att försöka hitta kvarteret Daikanyama som jag blivit tipsad om. Tillslut fann jag rätt med hjälp av min oerhörda talang för kartläsning. Det visade sig vara himla värt att gå vilse lite för att komma dit. Kulliga små gator fyllda med vintage butiker och små japanska design shoppar. Efter lite efterlängtad shopping åkte jag tillbaka mot hostlet för att möta upp Max och Mathieu. Efter en drink eller två åkte vi vidare mot ett Maids-café som låg i Ginza området. Det här är alltså en annan typisk tema-cafe/restaurang som man kan hitta i Japan. Man hälsas ”Welcome Home!” av japanska tjejer iförda små söta hembiträdesklänningar och de visar en till bords där man sedan får välja mellan olika kombinationsmenyer. Man ”får” sin egen betjänt som man sedan kan betala för att spela olika spel tillsammans med eller för att sjunga för en och så vidare. Det hela känns konstigt och lite fel då man ska göra djurläten för att få hjälp eller då man ska klappa i händerna och sjunga då man väl fått hjälp. Allting var ganska konstigt och lite obehagligt med tanke på att majoriteten bestog av ensamma män i övre medelåldern. Också med tanken på att alla flickor i korta klänningar inte såg en dag äldre ut än 15. Hur som helst så var det ändå intressant att se ett av dessa omtalade cafeér. Det var fotoförbud inuti lokalen men vi fick alla ta en bild tillsammans med vår betjänt innan vi tackade för oss. Hon sa åt mig att vi skulle likna katter. Jag verkar ha missförstått och ser därför ut som en kanin.
