Alltså vet inte riktigt vart jag ska börja när det gäller sydkorea resan. Jag hade det helt underbart roligt och Seoul var en fantastisk stad! Skulle lätt kunna tänka mig att vara där en längre period. Sällskapet var det bästa och det enda negativa var väl detkalla vädret som ingen av oss var riktigt hade ställt in sig på. Vi snittade nog 3-5grader vilket var lite av en chock. Vi tycker liksom att taipei blivit kallt och här är det fortfarande runt 18-20 grader. Dumt att klaga med andra ord.
Jag lär nog helt enkelt börja att berätta om turen till DMZ som vi gjorde i torsdags. Det var så otroligt intressant och lätt bland de bästa guidade turerna jag tagit! Vi valde att boka den stora turen från USO Koridoor tour efter att ha läst om den i Lonley Planet. 7.30 skulle vi vara på plats vid Kooridors kontor och med 2 minuter tillgodo hittade vi äntligen rätt. Seouls metro är verkligen inte lika lättförstålig som Taipei och det blev lite av ett återkommande problem under resan. Efter att ha skrivit på ett paper att jag tar på mig allt ansvar om jag skulle råka dö under turen var vi äntligen påväg. Första stopp var Camp Bonifas som ligger ungefär 1h från seoul. Vi behövde inte komma många minuter utanför staden innan guiden kunde peka ut nordkoreas berg rakt till vänster om oss. Vi åkte längst med floden och här kunde man redan tydligt märka av de säkerhetsåtgärder man vidtagit för att skydda sig mot nord. Ett högt taggtrådsstängsel löpte längst hela floden på var sin sida,vakttornen stog tätt och längst vägen såg vi väldigt många vägspärrar med tungt beväpnade soldater. Innan vi ens närmat oss JSA (joint security area) kändes det som om bevakningen var väldigt stor.
Camp Bonifas är en stor militär post inom området av JSA (Panmumjeom) som är den enda plats längst DMZ där sydkoreanska och nordkoreanska soldater står ansikte mot ansikte. Själva DMZ är den buffertzon som upprättades och blev att dela korea i 2 efter det 3åriga kriget som varade 1950-1953. Gränsen är ungefär 250 km lång och 4 km bred. När vi kom till Camp Bonifas fick vi för ungefär 4e gången visa våra pass innan vi fick träffa den amerikanska soldaten som skulle bli vår guide vid JSA. Det första som hände var att vi transporterades in till sydkoreas Freedomhouse för en kort introduktion och säkerhetsinformation. Detär väldigt många regler gällande vad man får och inte får göra. Under dagen var vi även tvugna att följa en bestämd klädkod, inte ha väskor med oss och ha kammat hår (ingen tupering för mig den dagen med andra ord). Det är även en drös med länder som inte får tillträde till området utan en större bakgrundskoll. Men som tur var fanns varken Sverige eller Kanada på den listan. Vår guide förklarade att vi inte under några som helst omständigheter får säga något till de nordkoreanska soldaterna, göra några gester eller ta kort åt öst eller väst och inte heller i något annat vädersstäck utan tillåtelse. Efter introduktionen var jag så otroligt spänd på att få se själva området.
Efter att radats upp på led två och två transporterades vi av soldaterna ut till själva området av JSA och in i konferanshuset som är en blå byggnad där kommunikationen mellan syd och nord hålls. Dock har nordkorea inte innfunnit sig på dessa möten på väldigt väldigt många år. Varje dag ringer även sydkorea till nordkoreas byggnad som ligger alldeles bakom konferensbyggnaden för att uppdatera nord om läget inom DMZ. De norkoreanska soldaterna har inte svarat i telefonen på 10 år. För att ändå kunna hålla Nordkorea uppdaterade om syd lämnar man istället skriftliga dokument i en brevlåda tillhörande nordkorea. Dock gäller samma sak här och brevlådan har aldrig blivit tömd. Nordkorea har genom detta helt brytit kontakten till syd. I själva konferensbyggnaden finns mikrofoner överrallt som spelar in 24/7 och avlyssnas från den nordliga sidan. I rummet står även 2 stridsberedda sydkoreanska soldater uppställda i en taekwondo position. Alla soldater på området är tränade i denna kampsport, vad nu det skulle tjäna till? Byggnaden ligger alltså mitt över gränser mellan nord och syd och under 2 minuter fick vi möjlighet att gå in i den nordkoreanska delen av byggnaden. Rent praktiskt har jag alltså stått i Nordkorea i ungefär 2 minuter. Hur tufft är inte det!? Under tiden i byggnaden fick vi absolut inte fotografera ut genom fönstrena och inte heller komma för nära vakterna. Vår guide berättade att nordkoreanska soldater ofta kommer och knackar på fönstrena i byggnaden för att reta de amerikanska och sydkoreanska soldaterna. För att undvika missförstånd mellan de olika sidorna bär alla soldater inom området mörka solglasögon så att nordkoreanerna inte ska kunna se deras ögon. Tyvärr knackades det inte på några fönster när vi var där men det kanske var tur.. Såhär nöjd var jag över att stå i nordkorea för en stund:
Vi transporterades sedan ut framför konferensbyggnaden vilket gjorde att vi hade nordkorea rakt framför oss. Nära, på andra sida gränsen stog en nordkorensk soldat och kikade på oss.Ibland tog han också upp en kikare för att få sig en bättre titt. Vår soldat pekade även ut i vilka fönster de norkoreanska soldaterna alltid satt vid, skymda bakom en gardin för att kika på oss. Det går inte att låta bli att tänka att hela situationen var ganska bisarr. Här står vi en drös med turister vid världens tyngst beväpnade gräns där soldaterna från båda sidorna står ansikte mot ansikte, omringade av världens näst största aktiva minfält (kambodia ligger fortfarande i topp) fär att få oss en glims av nordkorea. Det är nog inte så konstigt att stämningen var lite tryckt och alla var väldigt försiktiga med vad dom gjorde. Ännu en gång fick vi några minuter på oss att ta kort (endast rakt framåt)för att sedan tranporteras ut samma väg som vi kom. Det var helt otroligt att få besöka platsen och man kan ju knappast säga att min faschination av nordkorea blivit mindre. Såhär står soldatera och håller vakt på varandra. Några är halvt placerade bakom husknutara för att minska chansen att bli skjuten.
Vid JSA fick vi även se den plats där yx-mords-incidenten ägde rum 1976. Vid den tiden fanns 3 nordkoreanska vakttorn innanför sydkoreanska gränsen. Dessa 3 vakttorn omringade en sydkoreansk post vilket i sig var ganska hotfullt för sydkorea. Utöver detta stog även ett stort träd ivägen för sikten till ett av dessa torn och efter mycket om och men beslutade man sig för att hugga ner trädet. När dagen för aktionen kom och de få sydkoreanska soldaterna tog sig an trädet fick de plötsligt besök av ett flertal nordkoreanska soldater som med yxa dödade 2 amerikanska soldater. Efter detta fick inte längre nordkorea behålla sina vakttorn innanför den sydkoreanska gränsen. Vi fick även kika in "the bridge of no return". Det var vid denna bro efter koreakrigets slut som nordkoreanska och sydkoreanska krigsfångar fick välja vilket land de hädanefter ville tillhöra. Efter sitt val fick de aldrig chansen att ändra sig vilket idag gjort att många familjer fortfarande är splittrade.
Under bussresan vid JSA fick vi även första glimten av den nordkoreanska propaganda byn Kijong-Dong som ligger ungefär 2km utanför sydkoreanska panmunjom. Det som är mest utmärkande med denna plats är det såkallade flaggstångs kriget. Det hela började med att Sydkorea byggde en 98 m hög flaggstång med en 130kg tung sydoreansk flagga på sin sida om gränsen. Detta medförde att Nordkorea blev förbannade och såklart ville överträffa detta. Det hela ledde till att nord slog till och byggde världens högsta flaggstång på 160 m och flaggan är ungefär 240 kg tung. Ungefär detsamma hände när sydkorea först byggde sitt Freedom House som var lite högre än den nordkoreanska motsvarigheten på andra sidan gränsen. Under en tid byggde båda sidor till höjd på sina hus för att bli det högsta men tillslut beslutade man gemensamt att inte bygga till några fler våningar på byggnaderna. Tycker lite att det känns som fel sak att fokusera på. Men vad vet jag, kanske ligger lösningen vid just flaggstångena.
Vi fick även se porten och jordbruksfälten tillhörande sydkoreas Daeseong-dong även kallad Freedom-village. Det är här den stora sydkoreanska flaggstången står. Här bor ett fåtal sydkoreaner väldigt nära den nordkoreanska gränsen. De enda som får tillåtelse att bo här är familjer som under koreakriget hade sina hus inom detta lilla område. Säkerheten är väldigt stor runt den lilla byn och vart befolkningen än går får de skydd av amerikanska soldater. De lever av jordbruket och får tillgång till betydligt större mark än i andra delar av sydkorea för samma pris. Tack vare sin utsatta position behöver de inte heller betala skatt. Varje kväll måste de hålla sig inlåsta i sina hus då solen gått ner och hela tiden bevakas de av soldater. Att få åka genom området var i sig en stor upplevelse och allting var så himla spännande. Under denna delen av turen var det inte tillåtet att fota alls.
Nästa stop var Dorsan Station som är en järnvägsstation där en tåglinje sammankopplar syd med nord. Det är alltså den närmaste stationen in i nord. Dock kopplade nord bort denna förbindelse under en längre tid men år 2007 sammankopplades linjen igen. Dock har det aldrig hänt att sydkoreaner färdats med tåget in i nordkorea och man kan ju då undra varför nordkorea valde att åter koppla ihop rälsen om den ändå inte får användas. Stationen är därför nästintill övergiven i väntan på att man återigen ska få tillåtelse att färdas över gränserna och det är endast 2 tåg per dag som anländer till perrogen men då från den sydkoreanska sidan. Även här kryllade det av soldater.
Efter detta stopp var det dags för lunch och del 2 av denna fantastiska tur kommer i nästa inlägg!