TurningTaiwanese.blogg.se

Andra dagen var tanken att vi skulle hyra mopeder och besöka de delar av ön som vi inte såg under cyklingen. Dock var detta ett större problem än väntat då samtliga uthyrare vägrade ge oss några mopeder. Det var inte ens en fråga om att vi inte hade internationellt körkort utan det var tvärnej. Så vi fick lov att tänka om lite och hyrde istället en taxi för dagen. Det visade sig vara en kvinna med noll engelska kunskaper vilket till en början verkade bli ett problem. Men det visade sig istället snabbt att kvinnan var hur söt som helst och trots att vi bara hade några ställen vi märkt ut på kartan att vi ville se slutade det med att hon visade oss varenda sevärdhet som fanns på de två närmaste öarna, Baisha och Xiyu som är tillgängliga via broar. 

Ett av de första stoppen var vid Tongliang Great Banyan som ligger på Baisha Island. Det är helt enkelt ett mega träd som bildat ett tak över ett tempel. Det ser ut som att det är hur mycket olika träd som helst men allt härstammar från ett och samma träd som idag är heligt. Väldigt fint! Intill teplet fanns också en mysig liten hamn där vi passade på att prova den lokala delikatessen, Kaktusglass. 

Under helgen mamma var här bestämde vi oss för att lämna Taipei och åka ut till Penghu som är ett archipelago av ungefär 60 små örar som ligger på västra sidan av ön. Jag har velat åka dit ett längre tag men det har aldrig riktigt blivit av. Trots att det nu är ganska ur säsong hade vi riktigt tur med vädret och det var ungefär som svensk sommar fast lite blåsigare. 

Efter en liten propellerflygning på 50 minuter från den lilla flygplatsen Songshan mitt i Taipei landade vi i huvudorten Makong på Penghu Island. I receptionen hittade vi cyklar att hyra och eftersom själva staden är ganska liten valde vi att utforska området cyklandes. Himla mysigt sätt att ta sig fram på. Under förmiddagen cyklade vi ner till havet och åt bakelser på stranden, besökte lokala marknader, kikade in massa tempel och de gamla kinesiska kvarteren. Det märktes tydligt att det inte är högsäsong just nu och under resan såg vi knappt några turister alls. Under somrarna är platsen välbesökt av turister då den har Taiwans finaste stränder och korallrev. Penghu har även utnämnts att ha 1 av de 10 finaste stränderna i världen enligt Lonley Planet. När vi var där hade dock många ställen likt restauranger stängt och det var mycket renovering på gång av templena. Över lag kändes staden väldigt övergiven och det är helt sjukt hur hela områden av staden nära havet ligger övergivna och halvfärdiga. Man skulle typ kunna döda för dom här tomterna men ändå står det mesta i ruiner. Lite konstig känsla att cykla in i de här områderna och gå omkring bland övergivna gator och tomma hus som ändå är färdigbyggda och redo att användas. Det kändes nästan lite spöklikt! Det var iallafall väldigt mysigt att cykla runt och bara upptäcka! 

Nu kanske ni tänker att jag glömt bort att jag äger en blogg, och lite så har det varit faktiskt. Desto fler dagar som går utan att jag skriver desto mer funderar jag på om jag verkligen ska orka uppdatera den. Nu har det gått över 2 veckor och det har hunnit hända en hel del! Det tar ett bra tag att skriva ikapp igen men sen kommer jag ju på hur kul det kommer vara att kolla tillbaka och läsa det här senare så nu försöker jag alltså igen. 

Mamma har precis åkt tillbaka efter 12 dagar här nere. Så mysigt med lite besök och jag har blivit riktigt bortskämd! Hon hade även tagit med massa från Sverige som gjorde mig glad! Tidningar, skor (väldigt svårt att hitta 41:or här), godis, julpynt, en advenstkalender, ljus och en julklapp som nu ligger i hyllan och väntar! Är just nu i städartaget men snart blir det nog lite julstämning här också. Kan inte förstå att vi är inne i December!! Och kan ännu mindre förstå att jag ungefär bara har 5 veckor kvar här. Herregud vart tog tiden vägen?

Jag och mamma var överrallt känns det som. Hon fick se mycket och det gör mig glad. Jag fick även se en hel del nya platser jag ännu inte hunnit besöka så det var extra roligt. Det var också kul att äntligen få visa henne platserna och naturen jag tycker så mycket om. En av de nya platser vi åkte till var "The Makong gondola" som är lång kabellift som leder över bergen från Taipei Zoo upp till Maokong i bergen som är ett av de största teodlings områdena i Taipei. Vi åkte "crystal cabins" både upp och ner och då fick vi även glasgolv så vi kunde titta ner mot trädtopparna. Turen var betydligt mycket längre än vad jag trodde (ca 30min) och vi fick åka både upp och ner för flera små bergstoppar. Hur mysigt som helst och väldigt sevärt! Väldigt smidigt om man vill se bergen snabbt då man kan ta mrt'n hela vägen ut. Något ännu smidigare är att man även kan betala med sitt metrokort. Efter lite teshopping, en god lunch och en liten rundtur tackade vi för oss och jag åkte tillbaka mot skolan. 

 

Eftersom vi hann med allt som vi ville se under fredagen inne i Seoul bestämde vi oss för att ta en liten dagsutflyckt ut ur stodstadsmyllret. Efter en snabb titt i guideboken bestämde vi oss för att åka ut tiill Bukaksan och Seoul´s Fortress wall. Muren som en gång omringade hela seoul byggdes på sent 1300tal för att skydda Seoul från inkräktare. År 1968 försöka Nordkorea göra ett anfallsförsök mot sydkoreas motsvarighet till vita huset som ligger väldigt nära Bukaksan. De försökte då klättra över muren men anfallet misslyckades. Sedan den incidenten och fram till 2006 var muren helt stängd för allmänheten. Den del av muren som står kvar idag är igen öppnad för besökare men området klassas som ett högriskområde och den militära närvaron och övrig bevakning är väldigt hög. Ännu en gång var vi tvugna att skriva på ett papper att vi tar på oss allt ansvar om något skulle hända och alla besökare är tvugna att visa pass och registrera sig i en databas innan man får ge sig ut på muren. Nordkorea ligger mindre än 2 timmars körväg bort och här tar man inga risker. Längst med hela muren har man satt upp dubbla taggtrådsstängsel och med jämna mellanrum går man förbi tungt beväpnade soldater som sitter i sina vakttorn och spejar. Du blir även filmad överallt och hela tiden och längst hikingleden finns också vakter var 200 meter som håller koll att man håller sig på stigen. Jag kan försäkra er om att dom var på allerten. Jag tänkte att jag skulle kliva upp på en liten utsiktplats jag hittade alldeles ovanför själva stigen. Det dröjde inte många sekunder unnan en militärklädd man kommer springande emot mig och skriker att jag inte får vara där. Så visst gör dom sitt jobb allt.

Nog om det stora säkerhetspådraget. Själva muren var jättefin och höstfärgerna gör de närliggande bergen så fina! Så värt att komma ut från staden ett tag och njuta av lite friskare luft. Smoggen var verkligen mer märkbar i Seoul än i Taipei där jag knappast märker av den. Under fredagen möttes vi av stora skärmar som varnade för den höga halten av avgaser i luften. Sånt är mindre trevligt. Jag har kommit på att berg nog kan vara bland det vackraste jag vet. Lär nog passa på att njuta så mycket det går av sånt här, har en känsla att det kan bli svårt att hitta något motsvarande när jag kommer tillbaka till skåne. 

Efter vår fina vandring och en inte allt så lyckad lunch begav vi oss mot stan igen och Olympic Park. Måste säga att den koreanska maten verkligen inte var en höjdare. I stort sätt 90% av maten serveras i en lite för stark, röd sörja även kallad för Kimchi. Något jag inte kommer sakna. När vi kom till Olympic Park hade klockan blivit 5 och det minnesmuseum över 1988 års olympiska spel som hölls i Seoul, som vi tänkte besöka hade redan stängt. När vi stog och smidde nya planer kom det fram två sydkoreanska killar och pratade. Det visade sig att båda studerade engelska och undrade om vi kanske ville ta en promenad men dom så dom fick öva lite. Vi hade ändå kommit överrens om en promenad så varför inte tänkte vi. Hur trevliga killar som helst och trots lite språksvårigheter lyckades vi ändå hålla ett fint samtal. Jag fick chansen att fråga allt jag ville veta om hur det är att leva i sydkorea och såklart var detäven lite prat om nord vilket är hemskt intressant att höra lokalbefolkningens uppfattning om. Det blev en lång promenad och de tog med oss ner till Han River som gav en väldigt fin utsikt över den upplysta staden. Om det är något som delar första plats med berg på listan över vackrast saker så är det just storstäder i mörker. Eller ja, rättare sagt upplysta storstäder i mörker. Efter mycket prat och massa gående sa vi hejdå till dom två väldigt tacksamma unga männen och begav oss istället till en indisk restaurang som vi också besökte första kvällen. Himla fint ställe och underbar god mat. Senaste tiden har jag definitivt ätit mer indiskt än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Börjar bli hemskt trött på kinesisk mat så det är skönt med lite avbrott från nudlarna. 

Kvällen avslutades med att jag och Islam gick ut och dansade igen. Väldigt bra nattliv! Jag njöt varje sekund av min lilla weekend i Seoul och jag skulle hemskt gärna vilja åka tillbaka! Seoul överträffade alla mina förväntningar och gav mig lite ny kraft till pluggandet som väntade i Taipei. Jag är himla glad att jag valde att åka och ett till plus var att Taipei helt plötsligt inte kändes lika kallt längre. 

På fredag morgon vaknade vi och upptäckte att Talitha kommit till vårt hostel. Hon hade råkat överskrida sitt visum i Taiwan och var tvungen att lämna landet och förnya det. Spontan som hon är bestämde hon sig för att komma och hålla oss sällskap. En trevlig överraskning! 

Under fredagen hade vi bestämt att vi skulle ha vår stora upptäcka-seoul-dag då vi ville röra oss lite utanför stadsgränsen under lördagen. Vi började med att besöka Gyeongbokgung palace (Palace of shining hapiness) som är det största palatset i Seoul. Området var väldigt stort och vi vandrade genom flera vackra trädgårdar och kikade på massa fina byggnader. Bergen ligger också så fint bakom palatset vilket gör hela området ännu lite vackrare. Ett stort plus var också de vackra höstfärgerna på träden. Vi hade också bättre tur med vädret och under dagen var det inte lika kallt så länge solen var uppe. Inne på området fick jag vara med om kanske det gulligaste jag sett i hela mitt liv. alltså DÖR av att bara tänka på det. Det var väldigt många skol/dagis klasser på området när vi var där och korenska barn kan ju vara det sötaste som finns. Likt kineser ska ju allt förevigas på kort och det gällde även barnens skolresa. Alla små små barn har övat in olika poser och en efter en ställer dom sig framför kameran och ger ifrån sig små skrik av förtjusning. Vi var tillslut tvugna att föreviga en skolklass som vi fann extra gullig så vi frågade helt enkelt om vi fick vara med på ett kort. Vi låtsades inte om att det möjligtvis kan uppfattas ganska creepy att fråga efter en bild tillsammans med en drös okända småbarn. Alla blev iallafall jätteglada och innan dom gick vidare ville många av barnen komma fram och prata lite. synd bara att vi inte kunde svara.. 

Första stopp efter lunchen var Dora Observatory som ligger på toppen av Mount Dora (Dorasan). Från observatoriet har man fin utsikt över nordkorea och man kan med hjälp av kikare både spejja in ett flertal städer, vaktorn och de stora statyer av Kim Jong-il som han själv låtit resa vid bergen. Himla spännande!! Jag tror jag & Islam var dom som stoppade mest pengar i kikaren. Hur ofta får man liksom chansen att snoka på nordkorea!? När vi var där var dimman ganska tjock vilket gjorde att vi inte kunde se så långt som man vanligtvis kunde göra men det räckte gott och väl. Dimman tillförde ytterligare mystik över det nordkoreanska landskapet. Även här var man noga bevakad av en drös av militärer och man fick endast fota platsen från långt håll och hålla sig bakom en speciell linje. Därför kan jag tyvärr inte riktigt visa hur spännande platsen var. Såhär såg det iallafall ut på håll:

Efter att i stort sätt blivit dragna från platsen åkte vi vidare mot the third infiltration tunnel ( tunnel of aggression) som ligger väldigt nära Dorasan. Fram tills idag har Sydkorea upptäckt 4 underjordiska tunnlar grävda av Nordkorea i riktning mot Seoul. Denna tunnel upptäcktes 1978 efter att många person hört röster under marken och slagit larm. För att upptäcka tunnlarna borrade de ner järnrör i marken för att upptäcka tomrum. Militären fortsätter än idag att kontinuerligt borra efter nya tunnlar och man tror att det minst finns ett tjugotal till som ännu inte hittats. Tunnlarna är byggda för att kunna göra överrasknings attacker mot syd och tunneln vi fick besöka är 1,7 km lång och ligger 73 m under marken. Tunneln beräknas kunna rymma 30 000 soldater per timme. När man hittade tunneln trodde man först att det var en kolgruva man upptäckt. När man sedan kikade lite närmare visade det sig att det var svart målarfärg på väggarna och inte kol. Nordkorea har nekat att de byggt någon av de 4 tunnlarna men undersökningar visar med hjälp av riktningen på sprängmedel och andra experiment att tunnlarna endast kan vara byggda från norr. 

Hur spännande kan då en liten tunnel vara undrar ni? jättespännande kan jag berätta! Efter att fått ta del av informationen kring tunneln känns det overkligt att själv få gå ner under marken och gå samma sträcka som nordkoreanska soldater vandrat med mål att attackera syd. För att skydda sig mot anfall i tunnel har nu sydkorea byggt upp flera betongväggar inuti tunneln som ska blockera ovälkomna besökare från andra sidan och om de skulle lyckas spränga sig igenom en av murarna har man helt fyllt upp utrymmet mellan två väggar med vatten för att hindra fortsatt framfart. Vi fick gå fram till denna sista säkerhetsvägg där de byggt ett litet fönster så att vi kunde se skyddsmuren och vattnet på andra sidan. Tunneln är under vissa partier väldigt liten åt alla håll och jag har svårt att föreställa mig hur 30 000 soldater ska kunna ta sig igenom. Men sen är ju koreaner ganska små så vad vet jag. Det skulle iallafall inte fungera om allasåg ut som jag. I tunneln fick man inte heller ta kort men här dricker Islam lite vatten vid ingången till tunneln (spännande värre). 

Efter besöket i Tunneln fick vi även tid att besöka det lilla museum som finns i anslutningen till platsen. Här kunde vi kika in saker man hittat i området såsom vapen, krigshjälmar och bilder från de andra tunnlarna. Helt vanliga saker som man hittar vid kolgruvor så att säga. 

Sedan begav vi oss mot Seoul igen med många nya erfarenheter rikare. Jag är typ fortfarande avundsjuk på mig själv för att jag fått besöka dom här platserna och jag kan inte komma ihåg när jag hade en sån här spännande dag senast. Vi var framme i Seoul igen runt halv 4 snåret och beslöt oss för att passa på att besöka War Memorial of Korea som ligger nära Kooridors kontor. Väldigt mycket krig och elände den dagen men det är väl lika bra att köra fullt ut tänkte vi. Museet var iallafall väldigt intressant och sjuuuukt stort och gratis vilket alltid är fint. Mindre fint var väl att det var svinkallt. och då menar jag svinkallt. För att avsluta kvällen på topp lämnade vi allt tragiskt bakom oss och mötte upp lite folk från vårt fina lilla hostel för att dricka drinkar och dansa.

Underbar dag och bara denna torsdag gjorde det helt klart värt att besöka Sydkorea. Jag och Islam har nu slutit en pakt och förhoppningsvis kan vi se gränsen från andra sidan 2015. den som lever får se..

 

Alltså vet inte riktigt vart jag ska börja när det gäller sydkorea resan. Jag hade det helt underbart roligt och Seoul var en fantastisk stad! Skulle lätt kunna tänka mig att vara där en längre period. Sällskapet var det bästa och det enda negativa var väl detkalla vädret som ingen av oss var riktigt hade ställt in sig på. Vi snittade nog 3-5grader vilket var lite av en chock. Vi tycker liksom att taipei blivit kallt och här är det fortfarande runt 18-20 grader. Dumt att klaga med andra ord. 

Jag lär nog helt enkelt börja att berätta om turen till DMZ som vi gjorde i torsdags. Det var så otroligt intressant och lätt bland de bästa guidade turerna jag tagit! Vi valde att boka den stora turen från USO Koridoor tour efter att ha läst om den i Lonley Planet. 7.30 skulle vi vara på plats vid Kooridors kontor och med 2 minuter tillgodo hittade vi äntligen rätt. Seouls metro är verkligen inte lika lättförstålig som Taipei och det blev lite av ett återkommande problem under resan. Efter att ha skrivit på ett paper att jag tar på mig allt ansvar om jag skulle råka dö under turen var vi äntligen påväg. Första stopp var Camp Bonifas som ligger ungefär 1h från seoul. Vi behövde inte komma många minuter utanför staden innan guiden kunde peka ut nordkoreas berg rakt till vänster om oss. Vi åkte längst med floden och här kunde man redan tydligt märka av de säkerhetsåtgärder man vidtagit för att skydda sig mot nord. Ett högt taggtrådsstängsel löpte längst hela floden på var sin sida,vakttornen stog tätt och längst vägen såg vi väldigt många vägspärrar med tungt beväpnade soldater. Innan vi ens närmat oss JSA (joint security area) kändes det som om bevakningen var väldigt stor. 

Camp Bonifas är en stor militär post inom området av JSA (Panmumjeom) som är den enda plats längst DMZ där sydkoreanska och nordkoreanska soldater står ansikte mot ansikte. Själva DMZ är den buffertzon som upprättades och blev att dela korea i 2 efter det 3åriga kriget som varade 1950-1953. Gränsen är ungefär 250 km lång och 4 km bred. När vi kom till Camp Bonifas fick vi för ungefär 4e gången visa våra pass innan vi fick träffa den amerikanska soldaten som skulle bli vår guide vid JSA. Det första som hände var att vi transporterades in till sydkoreas Freedomhouse för en kort introduktion och säkerhetsinformation. Detär väldigt många regler gällande vad man får och inte får göra. Under dagen var vi även tvugna att följa en bestämd klädkod, inte ha väskor med oss och ha kammat hår (ingen tupering för mig den dagen med andra ord). Det är även en drös med länder som inte får tillträde till området utan en större bakgrundskoll. Men som tur var fanns varken Sverige eller Kanada på den listan. Vår guide förklarade att vi inte under några som helst omständigheter får säga något till de nordkoreanska soldaterna, göra några gester eller ta kort åt öst eller väst och inte heller i något annat vädersstäck utan tillåtelse. Efter introduktionen var jag så otroligt spänd på att få se själva området. 

Efter att radats upp på led två och två transporterades vi av soldaterna ut till själva området av JSA och in i konferanshuset som är en blå byggnad där kommunikationen mellan syd och nord hålls. Dock har nordkorea inte innfunnit sig på dessa möten på väldigt väldigt många år. Varje dag ringer även sydkorea till nordkoreas byggnad som ligger alldeles bakom konferensbyggnaden för att uppdatera nord om läget inom DMZ. De norkoreanska soldaterna har inte svarat i telefonen på 10 år. För att ändå kunna hålla Nordkorea uppdaterade om syd lämnar man istället skriftliga dokument i en brevlåda tillhörande nordkorea. Dock gäller samma sak här och brevlådan har aldrig blivit tömd. Nordkorea har genom detta helt brytit kontakten till syd. I själva konferensbyggnaden finns mikrofoner överrallt som spelar in 24/7 och avlyssnas från den nordliga sidan. I rummet står även 2 stridsberedda sydkoreanska soldater uppställda i en taekwondo position. Alla soldater på området är tränade i denna kampsport, vad nu det skulle tjäna till? Byggnaden ligger alltså mitt över gränser mellan nord och syd och under 2 minuter fick vi möjlighet att gå in i den nordkoreanska delen av byggnaden. Rent praktiskt har jag alltså stått i Nordkorea i ungefär 2 minuter. Hur tufft är inte det!? Under tiden i byggnaden fick vi absolut inte fotografera ut genom fönstrena och inte heller komma för nära vakterna. Vår guide berättade att nordkoreanska soldater ofta kommer och knackar på fönstrena i byggnaden för att reta de amerikanska och sydkoreanska soldaterna. För att undvika missförstånd mellan de olika sidorna bär alla soldater inom området mörka solglasögon så att nordkoreanerna inte ska kunna se deras ögon. Tyvärr knackades det inte på några fönster när vi var där men det kanske var tur.. Såhär nöjd var jag över att stå i nordkorea för en stund:

Vi transporterades sedan ut framför konferensbyggnaden vilket gjorde att vi hade nordkorea rakt framför oss. Nära, på andra sida gränsen stog en nordkorensk soldat och kikade på oss.Ibland tog han också upp en kikare för att få sig en bättre titt. Vår soldat pekade även ut i vilka fönster de norkoreanska soldaterna alltid satt vid, skymda bakom en gardin för att kika på oss. Det går inte att låta bli att tänka att hela situationen var ganska bisarr. Här står vi en drös med turister vid världens tyngst beväpnade gräns där soldaterna från båda sidorna står ansikte mot ansikte, omringade av världens näst största aktiva minfält (kambodia ligger fortfarande i topp) fär att få oss en glims av nordkorea. Det är nog inte så konstigt att stämningen var lite tryckt och alla var väldigt försiktiga med vad dom gjorde. Ännu en gång fick vi några minuter på oss att ta kort (endast rakt framåt)för att sedan tranporteras ut samma väg som vi kom. Det var helt otroligt att få besöka platsen och man kan ju knappast säga att min faschination av nordkorea blivit mindre. Såhär står soldatera och håller vakt på varandra. Några är halvt placerade bakom husknutara för att minska chansen att bli skjuten.

Under bussresan vid JSA fick vi även första glimten av den nordkoreanska propaganda byn Kijong-Dong som ligger ungefär 2km utanför sydkoreanska panmunjom. Det som är mest utmärkande med denna plats är det såkallade flaggstångs kriget. Det hela började med att Sydkorea byggde en 98 m hög flaggstång med en 130kg tung sydoreansk flagga på sin sida om gränsen. Detta medförde att Nordkorea blev förbannade och såklart ville överträffa detta. Det hela ledde till att nord slog till och byggde världens högsta flaggstång på 160 m och flaggan är ungefär 240 kg tung. Ungefär detsamma hände när sydkorea först byggde sitt Freedom House som var lite högre än den nordkoreanska motsvarigheten på andra sidan gränsen. Under en tid byggde båda sidor till höjd på sina hus för att bli det högsta men tillslut beslutade man gemensamt att inte bygga till några fler våningar på byggnaderna. Tycker lite att det känns som fel sak att fokusera på. Men vad vet jag, kanske ligger lösningen vid just flaggstångena.

Vi fick även se porten och jordbruksfälten tillhörande sydkoreas Daeseong-dong även kallad Freedom-village. Det är här den stora sydkoreanska flaggstången står. Här bor ett fåtal sydkoreaner väldigt nära den nordkoreanska gränsen. De enda som får tillåtelse att bo här är familjer som under koreakriget hade sina hus inom detta lilla område. Säkerheten är väldigt stor runt den lilla byn och vart befolkningen än går får de skydd av amerikanska soldater. De lever av jordbruket och får tillgång till betydligt större mark än i andra delar av sydkorea för samma pris. Tack vare sin utsatta position behöver de inte heller betala skatt. Varje kväll måste de hålla sig inlåsta i sina hus då solen gått ner och hela tiden bevakas de av soldater. Att få åka genom området var i sig en stor upplevelse och allting var så himla spännande. Under denna delen av turen var det inte tillåtet att fota alls.

Nästa stop var Dorsan Station som är en järnvägsstation där en tåglinje sammankopplar syd med nord. Det är alltså den närmaste stationen in i nord. Dock kopplade nord bort denna förbindelse under en längre tid men år 2007 sammankopplades linjen igen. Dock har det aldrig hänt att sydkoreaner färdats med tåget in i nordkorea och man kan ju då undra varför nordkorea valde att åter koppla ihop rälsen om den ändå inte får användas. Stationen är därför nästintill övergiven i väntan på att man återigen ska få tillåtelse att färdas över gränserna och det är endast 2 tåg per dag som anländer till perrogen men då från den sydkoreanska sidan. Även här kryllade det av soldater.

 

Oj vilket väder taipei bjudit på under helgen! Efter att haft lite gråare och "kallare" väder under en tid var det så skönt med sol igen! Under både lördagen och söndagen hade vi 30 grader men söndagen var molnig. Natten till lördagen vaknade jag av en smäll då alla mina kläder jag hängt på tork i fönstret ramlade ner. Utanflör blåste det full storm och jag trodde för ett tag att vi skulle få känningar av tyfonen från fillipinerna. Har kommit på mig själv att inte riktigt gilla blåst. Om jag fick välja skulle jag hellre ta små jordbävningar. Jag tycker det ser obehagligt ut när man ser hur trädena viker sig av vinden och från mitt fönster ser man otroligt bra hur ovädersmolnen drar in från bergen. Efter att vaknat runt 5 av stormen satt jag ett långt tag i mitt fönster och såg hur kolsvarta moln snabbt drog in över staden och dolde taipei 101 och hur fort den annars klara himlen försvann. Såklart var jag tvungen att gå in och kolla vädret och någon timme tidigare hade de gått ut med en tyfonvarning över taipei. Det är nånting med det där vinande ljudet mellan husen och känslan av att inte ha kontroll ifall något skulle trilla över en. Det här var första gången sen jag kom hit som jag tyckte att vinden var obehaglig. Sen hjälper det väl inte heller just nu medalla hemska nyheter från fillipinerna. Usch nej, hellre jordbävningar som räcker några sekunder och sen försvinner. 

När jag väl somnade om sov jag som en stock och vaknade inte innan halv 1 av ett sms om frukost. Skönt att riktigt sova ut när det var ett tag sen senast. Utanför fönstret fanns inte ett spår av någon storm utan istället var det soligaste och varmaste dagen på länge. Vi tänkte först åka ut till närmsta badplats men eftersom vi vaknade så sent skulle det hinna bli eftermiddag innan vi var på plats. Istället tog vi en café frukost för att sen ta en promenad längst floden som ligger nära dormsen. Så fint och massa söta taiwanesiska motionärer. Målet var att gå till en av tennisplanerna där jag skulle få min livs första lektion i tennis. OJ vad roligt det var! men OJ vad varmt. Luftfuktigheten var verkligen inte att leka med under lördagen. Jag kommer garanterat börja köra på lite tennis nu,så himla härligt att kunna spela ute längst med floden. Dom har även belysning vilket gör att man kan spela efter 5 då det numera blir becksvart. Ska kolla på ett billigt racket så fort som möjligt. 

Efter tennisen tog vi en långpromenad då det inte var lika panikvarmt längre. Efter middag åkte vi till Language café som är en pub för alla internationella studenter och andra utländska invånare i Taipei. Det var till 90% taiwaneser på plats som ville lära sig prata bättre engelska. Jättefint koncept men hade väl tänkt mig lite mer blandning. Trots att dom är ursöta och jättetrevliga blir det tröttsamt efter ett tag att säga samma sak om och om igen. Taiwaneserna har väldigt svårt att skilja schweiz från sverige och om dom lyckas med det vill dom oftast bara prata om snö, köttbullar och isbjörnar. Men det var iallafall jättetrevligt att kika förbi en sväng och det är ju himla bra att ett sånt ställe finns. En väldigt avslappnad miljö för att lära sig engelska.

På söndag var det dags för en ny hike!! känns som det var alldeles för längesen nu! Målet var Tea pot mountain (som ska likna just en tekopp) som ska vara en av de finaste vandringarna med utsikt över havet. Som vanligt när det gäller mig och lily så gick inte allt precis som vi ville utan vi hamnade återigen ovetandes i fel by. Numera blir vi inte ens irriterade längre utan skrattar mest åt det. Det är en konst att hamna rätt på direkten med lokalbussar som inte visar de engelska namnen på platserna. Efter att ha förstått att ingen på bussen pratar engelska får man helt enkelt hoppa av där det känns rätt. Och det som känns rätt är med största sannolikhet alltid fel. Vi kom till Keelung mountain istället för teapot mountain, men det märkte vi först efter att nått toppen på berget. Ännu en gång gick vi rakt uppför berget i trappor. Varför älskar taiwaneser att anlägga trappsteg överallt istället för stigar? Vandringen blir ungefär hundra gånger jobbigare.vilket jag antar iofs är en bra sak, men jobbig. Väl på toppen skulle vi sett en utsikt över havet men vi såg ungefär 2 meter framför oss. Har nog aldrig sett så tjock dimma förut. När man fick möte i trapporna hörde man röster men såg inga människor innan man var någon ynka meter ifrån. Det var ganska häftig promenad. Men måste väl säga att det hade varit fett att fått se utsikten när vi väl traskat uppför hela berget. Vi fick iallafall se några bergstoppar komma fram ur molnen under några sekunder. Luftfuktigheten var sjuk på toppen och vi fick stora vattendroppar i håret. 

När vi var nere på marken igen bestämde vi oss för att hitta på teapot mountain för att se vart vi skulle hamnat. Ytterligare en bussresa senare hittade vi rätt och även denna gång fanns engelska skyltar när vi väl kom till rätt ställe. Lärdom till nästa gång är alltså att inte kliva av för att "det känns bra" utan att vänta tills man ser turistskyltarna. På plats närmade klockan sig 16.30 och av erfarenhet vet vi att det är som om någon stänger av ljuset vid 5 snåret. På bara 10-15min går det från dagsljus till kolmörker och då är det inte kul att hitta tillbaka från en bergstopp. Vi valde att spara vandringen som skulle vara på 4-5h till en annan dag och istället kikade vi runt i den gamla gruvbyn och i några av de museumliknande byggnaderna som ligger i anslutning till vandringledena. Vi kollade även in ännu ett tempel men där var det mygginvasion så vi fick springa därifrån. Området var likt allting annat väldigt vackert och stigen upp till tekoppen såg riktigt rolig ut. Vi får försöka ta oss dit snart igen och göra den vandring vi inte hann denna gång. Så fint att få se lite hav också! På hemvägen såg vi en nattmarknad med som hade julpyntat (!!) utanför så vi var tvugna att hoppa av bussen för att undersöka saken lite närmare. Det visade sig vara Raohe nightmarket och vi åt en sån otroligt god indisk meny! Kan vara det bästa jag ätit på länge. Efter att klarat av det gamla vanliga på nattmarknader vilket betyder att kollat på konstiga saker, trängt sig genom folkmassor, ätit för mycket sötsaker och övat kinesiska tog vi en buss hem för att sova. 

Idag är det måndag, eller egentligen tisdag då klockan blivit natt för ett tag sen. Trevliga (och oväntade) nyheter för dagen var att jag på något sätt lyckades skriva A på min midterm i kontintental filosofi och i kinesiskan blev jag godkänd. Sånna nyheter gör måndagar till bra dagar. Nu fattas bara resultatet på Kant. Imorgon är sista dagen innan Korea och jag har alldeles för mycket att hinna med. Klockan ringer tidigt och därför ska jag sova nu. Natti natten

Livet är tillbaka! Idag vaknade jag av strålande sol, 28+ och med vetskapen att midtemsen var över. Vad spelar det då egentligen för roll att man har ganska ont i huvudet sen natten innan? när skolångest släpper måste vara en av de bästa känslor som finns.

Veckan har oavbrutit bestått av plugg, ångest och dålig sömn. När det var dags för Kant tentan hade jag som största mål att inte bryta ihop inför alla i salen. Om det är något jag lärt mig med den här kursen är det att inte tentaplugga Kant med studenter vars major är filosofi. Det är aldrig en bra sak, hur gärna man än vill tro det. På två sekunder går man från att tro att man kan allt det väsentliga till att undra om man över huvud taget läst samma bok och om man ens talar samma språk. Självkänslan når botten och det är inte den bästa pepp känslan att få timmen innan tentaskrivning. Hur som haver så gick jag dit, fick mina 3 frågor och märkte till min förvåning att jag faktiskt både förstod formuleringarna och att jag hade en ide om vad jag skulle svara. Att det gick bra är helt klart att ta i, men jag blev inte självmordsbenägen och jag gick ändå därifrån med känslan att jag klarade det. Det är en fin känsla efter veckor av oro. 

En anna fin sak med denna vecka är att Josh springer runt i korridorerna och sätter upp pepp-på-livet-lappar. Varje morgon hittar man nya små meddelandet på olika ställen runt dormsen. Himla fint och typiskt Josh. Dom gjorde min midterm period lite bättre.

För att fira att midtermsen var över drog ett gäng utbytesstudenter som var minst lika glada som jag till en lokal liten pub för att dricka öl. Massa öl. Mycket trevlig kväll! Här har vi nästan hela gänget:

Igår bokade jag helt spontat flygbiljetter till Seoul och på onsdag morgon åker jag!! Ska bli så fruktansvärt roligt!

Det blir Islam och jag som åker. Islam åker först till helgen på en arbetsintervju i Los Angeles och när han fick välja vart han ville flyga efteråt valde han att stanna till i sydkorea. När han frågade om jag ville med tänkte jag först att jag inte riktigt hade tid och att det blir lite väl nära inpå. Sen tänkte jag vafan.. jag är antagligen här en gång i mitt liv, det är precis efter midtermsen (jag förtjänar det), jag har pengarna och jag vill åka. Vad är då problemet? 

Vi ska vara där till söndag och jag kan inte ens förklara hur mycket jag ser fram emot att besöka demilitariserade zonen (DMZ). Hur fränt är det inte att få besöka gränsen till nordkorea!? Sydkorea & Nordkorea ligger ju tekniskt sett fortfarande i krig med varandra och gränsen är den tyngst bevakade i världen. På området får man också gå in en bit i en av tunnlarna som nordkorea byggt. Vet inte riktigt varför jag fascineras så mycket av sånt här men det ska bli väldigt spännande att se. Ska också bli väldigt spännande att få uppleva Sydkorea och främst Seoul eftersom jag har hört så mycket bra om det här nere. Sen blir det extra kul när jag vet så lite om landet. Hade nog inte riktigt trott att jag skulle ta mig dit.

nu ska jag tillbaka in i midtermbubblan. 1 prov kvar!! 

Det känns som att förra veckan bara försvann, kan inte förstå att vi gått in i November redan! Nu är jag alltså mitt uppe i midtermsen. Skrev precis mitt första prov i kontinental filosofi och ikväll är det dags för kinesiskan. Filosofin kändes bättreän väntat fast jag knappt vågar säga det. Skrev iallafall på allt men kanske flummade iväg lite vilket jag tycker är ganska svårt att undvika när man ska skriva om livets mening. Hoppas iallafall att jag fick fram poängen i det hela. Känns iallafall som en bra start på midterm veckan. Kinesiskan sätter fart 18.30 ikväll och jag är väl betydligt mer oroad för den. Ska snart sätta mig och gå igenom allt en sista gång. Största problemet för mig är att komma ihåg och skriva kinesiska tecknena. Håll tummarna för mig. 

På torsdag skriver jag mitt prov i Kants moraliska filosofi. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst angående mina känslor kring denna kurs. Ett tips till alla är att INTE börja sin filosofiska karriär med att läsa kant och helst inte på ett annat språk än ditt eget. Jag har nog aldrig kämpat så med en kurs förut och jag har aldrig heller haft så svårt att hänga med i något. Filosofi är svårt nog och Kant gör det inte bättre. Om jag kunde skulle jag droppa denna kurs men tyvärr behöver jag creditsen. Jag har iallafall hittat massa sammanfattningar över kants bok på nätet så har plöjt igenom dom. Jag är tveksam till att det räcker men jag ska göra mitt bästa. Så fort jag är klar med kinesiskan ikväll är det totalfokus på det resten av veckan. 

Förra veckan spenderade jag alltså mest sittandes på olika cafeer med Lily. Så skönt att ha nån att plugga kinesiska med då hon flyttat över till min kurs. Allt blir såklart lite roligare. Vi har även hittat ett nytt favoritcafé som har väldigt goda mackor. Tyvärr råkade vi köra en omedveten springnota för någon dag sen. Här betalar man oftast innan man får maten vilket detta café är ett undantag från. Så efter att fikat, ätit mat och fikat igen tågade vi ut. Efter ett tag kom vi dock på vad vi hade gjort och ställdes inför ett moraliskt dilemma. Dock var det denna gång ganska självklart att gå tillbaka och betala eftersom vi planerar gå dit ungefär varje plauggdag. Dagen efter fick vi betala innan maten..undrar varför. 

På lördagen var det dags för Halloween Massive som är en av de största halloween festerna i Taiwan. Det var galet! Allt kändes så himla påkostat och själva showen var riktigt bra. Massa olika dj's och hela tiden dök nya saker upp på scen och runt om.Det var lättklädda tjejer på podium vars uppgift var att se söta ut, posera och blåsa såpbubblor, mängder av mänskliga robotar som dök upp både på scen och flygande i taket (tess du skulle aldrig klarat det) och sen var det olika dansnummer osv. Tydligen skulle Rebecca och Fiona spelat men dom dök aldrig upp. Vi dansade iallafall sönder men runt 4 klarade inte mina ben av mer så då drog jag hemåt. Det roligaste var nästan att se allas utklädnader. Många hade verkligen gått all in! Nu måste jag ta tag i mitt liv igen så här kommer lite bilder från lördagen: 

Äntligen hände det!! Som jag och Lily har väntat! Jag vet att det är hemskt att önska jordbävningar och jag ville ju såklart inte ha en stor där någon skadades osv..jag är ju inte elak människa. Men oj vad vi undrar över när det skulle komma då frågan aldrig varit OM vi skulle få uppleva ett utan mer NÄR. Taiwan ligger ju väldigt nära "eldsringen" som är där kontinentalplattorna möts. Det sker några jordbävningar varje dag på ön men dom flesta är så små att dom aldrig känns.

Hur som haver, jag har haft en hemsk vecka bestående av midterm ångest. På måndag sätter det fart med inte ett, utan två prov som kommer vara ganska avgörande för min termin. Veckan har alltså gått ut på att försöka läsa ikapp och hålla ordning på allt. Torsdagar är min längsta dag i veckan och även den jobbigaste vilket gör att vi utvecklat en "don't-kill-yourself-beer-thursday" som tar fart direkt efter min alldeles för långa och komplicerade Kant lektion (mer om den sen). Jag satt alltså på lektion när det fantastiska hände. Mitt i högläsningen av ett kapitel början bordet skaka nått så väldigt. Jag trodde det var Talitha som satt brevid mig som dampade ur men snabbt märkte jag att allting faktiskt skakade. Så himla mycket man hinner tänka på några sekunder. Först blev jag asglad sen lite rädd, för hur ska man veta hur mycket husen egentligen tål? Det kändes som om skalvet höll på hur länge som helst och det var utan tvekan det sjukaste jag varit med om. Det var alltså ett ganska rejält skak och alla blev nog lite chokade. Iallafall vi utbytesstudenter. Dock sa flera lokalbor jag pratade med efter att det var större än det man vanligtvis brukar känna. Det är heeelt sjukt vilka naturkrafter det finns! Själva skalvet skedde i Hualien som ligger ungefär 17 mil från Taipei och på vissa ställen kan man läsa att skalvet låg på 6.6 och på andra ställen 6.3 på skalan. Stora skalv beräknas iallafall vara de över 4 och under 2 känner man inte av skalvet. Det känns som om jag hade den "perfekta" första upplevelsen av en jordbävning. Stor nog att kännas ordentligt men för liten för att nån eller något ska skadas. Lily som har ett konstigt stort intresse för naturkatastrofer av olika slag var lika överlycklig som jag så vi gick direkt ut för att fira med lite "jordbävnings-öl" som är bra mycket trevligare än den andra typen. 

Jag tycker ändå det är konstigt att vi inte fått nån information över hur vi ska bete oss vid jordskalv. Lily som befann sig på 12 våningen i dormsen berättade hur studenterna på hennes våning sprungit ut i korridoren och skrikit. Inte jättekul att vara så högt upp, även om skalvet var ofarligt i Taipei. Hur ska man liksom kunna veta det? Man har ju flera gånger fått höra om skalvet som skedde 1999 som var det värsta genom historien då 2300 dog och de materiella skadorna var enorma. När något sånt har hänt, och med tanke på att jordbävningar sker så ofta borde vi få nån typ av information vad som gäller.

Jag och Lily var iallafall höga på livet resten av kvällen och det var otroligt häftigt att vara med om en jordbävning.

 

 

Den 23-27e hade jag min fina far på besök. Det var så mysigt att få ta lite semester själv och visa hur jag har det här nere och få ta med han till platser jag gillar lite extra. Vi hade några väldigt bra dagar och jag är så glad att han kom ner! Det känns som vi hann med sjukt mycket på lite tid och speciellt pappa som åkte runt själv och turistade när jag gick i skolan. 

På torsdagen när jag var ledig visade jag lite av Gongguans gator, mitt lilla krypin och övriga campusområdet. Efter sista lektionen åkte vi sen till Shilin night market för att äta och strosa runt lite. På fredagen var jag som vanligt ledig och vi gjorde oss redo för en heldag. Vi tänkte först hyra en bil och åka iväg och kika lite men efter att funderat lite mer ingående på saken kom vi fram till att det nog inte var en så bra idé ändå. Inte nog med att trafiken är galen här, det visade sig också att försäkringen inte skulle täcka möjliga olyckor så vi vågade helt enkelt inte chansa. Istället tog vi snabbtåget vilket ännu än gång visar sig vara det bästa färdmedlet. Vi tog oss till Kaohsiung för att gå runt Lotus pond och se hamnen. Efter rundturen satt vi oss på ett litet kafe i en korsning och spanade in konstigt trafikvett och människor. Väl hemma i Taipei åkte vi till det kända shoppingdistriktet Ximen för att käka. Vi hamnade på ett väldigt mysigt litet hak som visade sig vara en koreansk stenugnspizzeria. Konstig men lyckad kombination. Alla pizzor hade annorlunda fyllningar och jag åt en med mestadels ingefära och andra oidentifierade ingredienser. Gott! Tycker dock fortfarande det är konstigt att man sällan dricker något till maten här. Ännu svårare är det att hitta öl om man inte är på västerländska ställen. På pizzerian hade dom ingenting men den trevliga servitören förklarade att vi gärna fick gå över till 7/11 och köpa lite öl och ta med tillbaka så det gjorde vi. 

Till pappas födelsedag iår fick han av mig en "överraskningsdag" i taipei. Jag bestämde mig för att börja dagen med att visa han mitt hittills bästa ställe, Pingxi. Det är så otroligt vackert och jag tror att han gillade det precis lika mycket som jag. Sen är det mer klättring än vanlig hike så det blir lite mer spännande. Var lite mer folk denna gång än sist jag var där men inte alls så det störde. Efter Pingxi åkte vi vidare med lilla tågtransporten till en annan närliggande gruvby vid namn Shifen. Shifen är känt för sitt vattenfall som ska vara det mest idylliska på ön. Här var det mer turister än i Pingxi och den gamla stadsdelen var fullproppad med folk så den delen skippade vi. Vi råkade även planka tågresan vilket inte riktigt var meningen så vi fick smyga förbi kontrollanten som var upptagen med nån barnfamilj som hade problem. Jag som tycker sånt är så jobbigt.

Efter lite problem med icke existerande skyltar kom vi tillslut fram till vattenfallet. Det var himla fint men som sagt lite för myket folk så det blev mest en snabbtitt. Kan tänka mig att det går att uppskatta mer om man åker under veckan och inte en dag alla är lediga. Fortfarande är det sällan man ser västerländska turister här. Dom som finns är kinesiska. Shifen var iallafall sevärt och det var kul för mig att se en plats jag inte var på innan.

På kvällen åkte vi vidare mot Taipei 101 där jag överraskade pappa med ett restaurangbesök på 86:e våningen. Väldigt fin restaurang med jazzband och flådig service. Sen att toaletten har panorama utsikt över staden är ju ett ganska fint plus i kanten. Det slutade med att vi åt 6 rätter vilket var ett färdigt meny paket och inte alls så dyrt som jag trodde. Vi fick till en början hembakade vitlöksbröd med nån typ av skagenröra sen fick vi välja en varsin soppa, en kall förrätt, en varm förrätt, en huvudrätt och sen serverades vi bakelse och kaffe till efterrätt. Jag kan knappt sätta ord på hur fantastisk denna middag var för mig då jag inte riktigt vart i närheten av sån här mat sen jag kom hit. En riktig köttbit har jag velat döda för under en tid så jag var väldigt nöjd. För er som gillar prat om mat kan jag berätta att jag åt en minestronesoppa, en cesarsallad, ankbröst med en sallad på frukt, en ryggbiff med grönsaker, potatis och sås och sen nån typ av pannacotta. Allting var väldigt gott och snabbt gick det mellan rätterna också. Hade berättat att pappa fyllde år (vilket han nästan gjorde) så han fick en liten födelsedagsbakelse med ljus också.Efter middagen fick vi ta över ett bord vid fönstret och herregud vilken fin utsikt! Så där satt vi och drack lite vin och hade det trevligt.

På söndag var det fars sista heldag i Taipei och jag passade på att börja dagen med lite hotellfrukost. Måste verkligen börja äta hotellfrukost oftare. Kostar ingenting och hotellfrukost är ju typ bland det bästa jag vet. Även om frukostarna här är lite asien inspirerande så finns ändå allt man vill ha. Efter frukost drog vi till Elephant mountain och trots liite för mycket trappor tror jag far uppskattade det. Tycker ändå inte det finns ett bättre ställe att se staden från. Ganska underhållande att se alla som motionerar i trapporna också. Folk har så konstiga saker för sig. Gör konstiga saker med armarna, springer baklänges och ser allmänt mystiska ut. Men det kanske är det som är hemligheten att alla ser så unga ut här. Vet inte hur många gamla tanter och gubbar vi mötte som utan tvekan hade bättre flås än oss. Det känns sådär för självkänslan måste jag säga. Efter lilla promenaden åkte vi Wulai där vi först gick bort till vattenfallet som ligger cirkus 1,5 km från själva lilla byn. Har inte vart där förut så det var roligt. Vi åkte linbanan upp till toppen över vattenfallet och det var kul att se. Väl uppe fanns det mest hikingleder och det var vi inte jättesugna på så vi kollade lite utsikt och åkte ner igen. För att komma tillbaka valde vi att åka ett litet mini tåg som hade 4-5 vagnar. Han dundrade på riktigt bra längstmed klippan och trots stundtals tvekan om överlevnad var det mysigt! Efter lite bad i varma källorna och lite mat åkte vi sen mot Taipei igen.

På kvällen åkte vi till Ximen igen för att prova den kända tema restaurangen Modern Toilet. Hade bara läst om den förut men så råkade vi springa på den och tänkte varför inte. Konstig idé det där. Vi drack ur en pissoarer, åt ur toaletter och fick bajsformat bröd och glass. Måste vara ett paradis för barn. Maten var helt okej men när vi var där var det himla stressigt. Hög musik och folk som sprang fram och tillbaka. Inte ett nytt stammis-ställe men det var kul att prova. Toaletten var också en av de mest avancerade jag sett. Massa olika vattenprogram för vad man nu önskade eller så kunde man helt enkelt avnjuta en liten anal massage (något jag inte provade). Ännu en gång visar det sig att det här med toaletteri Taiwan alltid är spännande. 

Efter middagen hade vi lite tid innan sovdags och tänkte passa på att åka upp i Taipei 101's observatorium som hann stänga sist. Det var vääääldigt på håret eftersom taxin fastnade i vartenda rödljus på vägen och här är alla rödljus så jobbigt långa. Det slutade med vi sprang genom det alldeles för stora shoppingcentret och upp till våning 5 och 21.14 hämtade vi ut biljetterna. Kassan stängde 21.15. Bra tajming där. Själva observatoriet var bättre än jag trodde och allt var uppbyggt lite som ett museum. Förutom utsikten i sig som var otrolig kvällstid med alla lampor fanns det även en fotoutsällning, cafeér, butiker, allmän utställning om tornet, en liten filmvisning och andra uställningar. Vi fick även se själva pendeln som finns inuti tornet som gör att den 508 meter höga byggnaden är skyddad från jordbävningar och tyfoner. Byggnaden har också världens snabbaste personhissar som tydligen åker i 17m/s vilket är 61km/h. Behöver jag säga att det slog lock för öronen några gånger?

Dagen därpå var det tillbaka till verkligheten för mig och efter första lektion åkte jag med pappa till flygplatsen igen. Det var så kul att få lite besök och det kändes lite overkligt att visa han den här delen av mitt liv, så långt hemifrån. Jag hade väldigt roligt och det kommer bli ett fint minne att se tillbaka på.

Fredagen den 18:e fyllde min nyfunna fina vän Linnea, även kallad Lily 25år. Eftersom jag älskar födelsedagar och allt som tillhör så tyckte jag ju såklart att detta borde firas. Därför bestämde jag mig för att ordna en överraskningsdag till henne då det finns så mycket möjligheter till roligheter här och vem tackar nej till roligheter? Sen måste jag erkänna att jag gjorde det lite för min egen skull också då jag cravade lite utflykt.

Kvällen före smög jag och Islam iväg till ett bageri och köpte en tårta. Såklart tog vi den finaste i form av en anka. Därefter satte vi oss i en park och övade på svenska födelsedagssången då min egyptiska vän hade bestämt sig för att sjunga på vårt språk. Islam är otroligt snabb på att lära sig olika språk och efter några minuter satt den som ett rinnande vatten. Önskar verkligen jag hade lika bra minne som den mannen, det skulle underlätta i pluggandet. 

Hur som haver, morgonen därpå träffades vi tidigt och överraskade Lily på rummet med tårta, sång och tända ljus. Efter det visade Islam upp sin hjulning vilket han också nån vecka tidigare lovat oss att lära sig så det var upp till bevis.

Därefter började min planerade utflykt. Jag tog med en ovetande Lily till en liten stad vid havet ungefär 1 timmes bussresa norr om Taipei. Där berättade jag sedan på plats att vi skulle prova på paragliding. Lily blev superglad och stog och hoppade runt på gatan. Paragliding är något vi pratat om sen vi kom hit och jag förstår inte riktigt varför vi inte tagit tag i det tidigare. Så vi begav oss uppför berget. Väl på toppen var vi liite högre än jag hade tänkt mig och hela processen med att få på sig utrustningen skrek inte säkerhet men utsikten var fantastisk! Jag trodde det skulle vara läskigt men när man sprang mot klippavsatsen var det bara sjukt härligt. Instruktören hade jag bakom ryggen och när han skrek "RUN, RUN" var det bara att köra. Vinden fångade upp det stora seglet och sen svävade vi över den lilla staden och havet. Himla fin upplevelse och för en liten stund lekte vi fåglar. Efter ungefär 7 minuter landade vi på stranden och allt var över. Hade gärna fortsatt flyga ett bra tag till. Paragliding är något jag kommer försöka göra igen så fort jag får chansen. 

Efter lilla flygturen begav vi oss mot Taipei igen för att äta lunch. Lily fick välja mat och efter att varit vegetarian i 8år ville hon ha kebab. Jag hade tänkt bjuda på finlunch men nej, kebab blev det. 

Sedan åkte vi vidare mot nästa överraskning som var National Geographics utsällning som just nu är i Taipei. National Geographic fyller 125 år och detta firas med finaste uställningen. Det var så himla bra!! De finaste bilderna genom åren var uttagna och eftersom vi är i Taiwan så var en del av utställningen bilder från olika delar av Taiwan. Sjukt mycket folk men helt klart den bästa utställning jag vart på. Lily var också väldigt nöjd vilket var kul. Efter det sa jag att vi skulle åka hemåt men det var inte sant. När vi kom till Gongguan som är vårt område tog jag med henne in på campuset och till vår Drunken moon lake där resten av gänget väntade med en ost-

och vin-picknick. Josh hade som vanligt med sig massa instrument och lite såpbubblor så vi satt och komponerade ihop nya hits som jag är ganska säker på kommer slå stort här nere.Fullmånen lyste, det var varmt och alla var glada. Kvällen avslutades på en bar med 3 liter öl för alldeles för lite pengar. 

Så var vi alltså på plats i Kaohsiung efter ungefär 40 minuters taxiresa från Kenting. Kaohsiung är för er som inte är jätte pålästa,Taiwans näst största stad som mest är känd för sin hamn. Under tiden vi besökte staden var också den otroligt kända (..i taiwan) 18 meter höga plastankan på plats i hamnen. Allt i staden kretsade verkligen kring ankan och vart du än tittade fanns något ankrelaterat. Otroligt påkostat allting. Fick förklarat för mig att ankan är ett konstprojekt av någon tysk känd konstnär och den kommer sedan flyttas runt i 2 städer till i Taiwan. Svårt att greppa hur stor hype det var runt den här ankan och hur mycket folk den drog. 

Första kvällen i Kaohsiung tog vi oss alltså till den romantiska hamnen och besökte platser som "love river" och "love pier". Det var himla mysigt! Efter att försökt ta oss in på en gigantisk utomhuskonsert, (och blivit bestämt nekade) och efter att tagit kort på ankan begav vi oss till Reuifong Night Market som är en stor nattmarknad för lokalbefolkningen. Den var gigantisk! Istället för att vara uppbyggd längst en lång gata som de flesta är i taipeiområdet slingrade denna sig fram och tillbaka längst olika gator. Fanns hur mycket som helst och allt i en härlig blandning. Efter lite mat, shopping och spelande var vi trötta och tackade för oss. 

Dagen därpå vaknade jag upp med halvt igensvullnade ögon. Det måste varit nån brutal efterreaktion på solen och jag såg rent ut sagt för jävlig ut. I panik gick jag in på watsons och köpte på måfå allt jag tänkte kunde hjälpa. Inte det lättaste att hitta rätt produkter när allt är på kinesiska. Kassörskan berättade iallafall hur vacker jag var vilket var ett uppenbart försök att trösta mig då jag nog såg ganska skör och förstörd ut. Skrattandes klev vi ut ur affären. Efter att smetat mängder av aloverakräm över kroppen gick dock svullnaden sakta men säkert ner. Usch vad onödigt att bränna sig så. Efter mitt lilla sammanbrott åkte vi sedan till Kaohsiungs andra stora sevärdhet, Lotus Pond. Runt sjön ligger en hel drös olika tempel och alla är otroligt färgglada och speciella. Området har flest tempel i hela Taiwan och bara i kvarteret runt den lilla sjön ligger 20 stycken, det ena större än det andra. Vädret var strålande och promenaden runt sjön väldigt sevärd! Efter promenaden hade vi lite tid över innan tåget åkte mot Taipei så vi valde att ta en avstickare till deras "World Games Stadium" (killarnas val). Byggnaden var dock imponerande och ganska kul att se. Tydligen hölls världsmästerskapen där 2009. Den stora arenan är designad att efterlikna en drake och den har vunnit massa priser för sitt utseende och miljötänk. Inne i arenan spelades fotboll så vi gick in och kollade lite på matchen. 

Mitt intryck av Kaohsiung var väldigt bra och staden känns väldigt modern och himla ren! Vi gick även igenom massa fina parker och allting känns väldigt påkostat. Efter detta var vår lilla weekend slut och vi begav oss mot Taipei igen. Snabbtåget denna gång var ett cartoon network-tematåg och allting var himla gulligt, både inne och utanpå tåget. Alla och jag menar verkligen alla skulle ta kort med sin favoritkaraktär vilket gjorde att det var kaos på stationen. Trots att det var supergulligt föredrar jag nog vanliga tåg som ingen bryr sig om. 

Resan var iallafall jättelyckad och det var så skönt att få åka iväg och bara ta det lugnt och semestra. jag glömde för en stund bort alla måsten och mitt att-göra-lista som väntade i Taipei.

Nu var det alldeles för länge sen jag skrev här, så länge sen att det känns lite jobbigt att skriva ifatt. En morgon bestämde sig min dator för att totaldö och sedan dess har den varit inne på service. Det fel som egentligen skulle ta 5 arbetsdagar att laga tog istället det dubbla. Igår fick jag dock äntligen hämta tillbaka den så nu blir det lite mer uppdateringar igen. 

För att börja i rätt ordning så tar vi resan till Kenting först. Torsdagen den 10 oktober åkte alltså jag, Rossy och Joakim ner mot Kenting som är en känd badort längst ner i södra Taiwan. Det har slagit om lite i vädret här i Taipei så jag längtade så himla mycket att lämna storstan lite och åka ner till söder och få sola och bada i havet. Kom på att jag inte badat i havet sen jag och matilda var på Bali för 2 år sedan, galet längesen med andra ord! 

Vi valde att ta snabbtåget från Taipei till Kaohsiung som tog ungefär 1,5 timmar. Därefter tog vi expressbussen till Kending som tog ungefär lika lång tid. Snabbtåget visade sig vara ungefär världens bästa färdmedel. Så himla snabbt och bekvämt att ta sig till andra sidan av landet. 

Väl på plats hade vi bokat ett litet hostel vid namn Awu Ocean Club för två nätter vid en av stränderna i Kenting och det var helt okej! Vi fick en stor överslaf att dela på och det kändes lite som att vara iväg på läger. Vi delade rum med fyra franska tjejer men alla var trevliga så det gick fint. Det ända negativa var väl egentligen att majoriteten av personalen inte kunde ett ord engelska vilket alltid försvårar livet en aning. Som tur är har Rossy snappat upp kinesiska ganska fint vilket var till stor hjälp. Det första vi gjorde var att springa ner till havet och bada. Klockan hade redan hunnit bli eftermiddag men det var sååå härligt! 10 minuter senare forsade regnet ner vilket kändes ganska typiskt. Vi fick istället reda på att ett gäng med svenska studenter också befann sig i Kenting så vi gjorde oss redo för kvällen och tog en taxi för att möta upp dessa. Det visade sig vara ett glatt gäng från Umeå som jag tidigare träffat lite snabbt. Efter att spanat in nattmarknaden och bargatan som visade sig vara väldigt bra stötte vi in i en annan svensk kille från Lund som jag träffat på några gånger. Han dök även upp när vi var i Taroko helgen före så börjar tro att han förföljer mig..Han hade med sig ett stort gäng så helt plötsligt var vi ett glatt (mestadels svenskt) gäng på över tjugo pers som var sugna på öl. Vi tågade in på en bar som hade liveband och hade det hur trevligt som helst. Kvällen avslutades med lite dans och en hamburgare. Väl hemma var klockan ganska mycket och tänkte vi smyga in lite tyst på rummet för att inte väcka de franska tjejerna. Det gick jättebra tills dess att jag gick in på vårt rums toalett. I ögonvrån då jag borstar tänderna ser jag nått svart springa över väggen. Det visar sig vara en oförskämt stor spindel. Nu menar jag alltså i storleken av en tarantella, grov kropp och håriga ben. Ungefär den största fria sprindel jag någonsin sett. Jag skriker högt, springer och beter mig allmänt löjligt vilket får alla att vakna. Bra där. Hur som helst håller alla med om att sprindeln antagligen är där för att döda oss och vi barrikerar toadörren. Resterande del av resan vägrar jag gå in där igen. Morgonen därpå är dock spindeln borta.. Vi tänker att den måste krypit tillbaka ner i nått rör och att problemet är löst. Dock visar det sig att så inte är fallet utan franska tjejerna får ett nytt besök av den under dagen. När vi kommer tillbaka nästa kväll ber chefen för hostlet om ursäkt att han inte lyckats få bort spindeln men att vi "nog inte borde" se den igen.Känns jättetryggt. Därefter bjuder han på shots, skrattar, välkomnar oss till Taiwan på dålig "engelska" och så är spindelproblemet glömt. 

På fredagen hyr vi mopeder inne i Kenting och åker till Baisha beach som ska vara en av Taiwans finaste stränder. Vid stranden finns också en campingplats som är hur mysig som helst. Skulle verkligen inte ha nått emot att bo där någon natt! Stranden var vacker och havet var alldeles turkost. Fanns även en stor beachbar som var mysig och serverade bra pizzor. Vädret var underbart och jag släppte all stress och bara njöt. Verkligen semester. När solen började ge sig för dagen åkte vi spontant vidare med våra små mopeder. Vi stannade vid sjöar, tempel och i olika små byar och vi åkte även igenom Kenting forest recreation park som var himla fin. Upp och ner för berg och genom skogar. Hade nästan glömt bort hur otroligt kul det är att åka moped. Älskar friheten att kunna stanna vart man vill och att planlöst upptäcka nya platser. Rekommenderar verkligen alla som åker till Kenting området att hyra moped. Även om det är lite krångligt att ordna om man inte har ett internationellt körkort.

På kvällen efter lite vila mötte vi pånytt upp umeågänget för lite mat och öl. Sen fick vi höra att andra svenskgänget fixat en bonfire på en av stränderna så vi begav oss dit. Vi hinner dock inte njuta särskilt mycket då vi snabbt blir avbrutna av polisen. Den lilla ensamma polismannen kommer nerspringande med en stor ficklampa och skriker något hetsigt på kinesiska. Trots hårt motstånd och anfall av en hund som blivit vår nya bästa kompis lyckas han få fram att vi måste släcka brasan vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då den blivit ganska stor. Men inte mycket att göra, och efter massa skyfflande av sand är brasan släckt och vi åker hem och sover istället.

Sista dagen i Kenting tillbringar vi på stranden vid vårt hostel och trots en molnig förmiddag och solskyddsfaktor 49 bränner jag sönder mig totalt. Har aldrig någonsin flagnat så mycket som efter denna resa vilket är väldigt tråkigt. Idag, över 2 veckor senare är jag fortfarande fläckig. Men det var det väl värt kan man säga. Kenting var helt underbart och vi hade himla kul. Många mysiga barer och trevligt sällskap. På lördag eftermiddag tog vi en taxi tillbaka till Kaouhsiung för att forsätta vår mini-semestern, men mer om det i nästa inlägg.

Tyvärr var jag väldig dålig på att fota själva Kenting men här kommer iallafall lite bilder:

Klockan 06:40 i lördagsmorse påbörjade jag, Lily, Islam och An Jelly resan mot Taroko national park. Eftersom vi var lite sent ut med att köpa biljetter var snabbtågen som skulle ta oss direkt till Hualien slut så vi fick istället börja resan med en buss till Yilian för att sen byta tåg till Hualien. Dock blev det tajt om tid och vi missade tåget. Som tur var har An Jelly tidigare bott i Kina och kan därför göra sig väl förstådd på kinesiska. Hon flörtade därför till sig nya biljetter till nästa tåg. Tråkigt nog var alla sittplatser slut så vi fick sitta på golvet mellan 2 toaletter. Vi gjorde det bästa av situationen och cirkus 1.5h  senare var vi på plats i Hualien. Där mötte vi upp Talitha som åkt kvällen innan. Bussen från Hualien till Taroko tog ungefär en timme och tillslut hittade vi även på vårt hostel efter att ha gått upp och ner för en backe några gånger. Alltid svårt att hitta rätt då taiwaneser har en tendens att skylta väldigt dåligt. Hostlet vi valt låg i en sömnig liten by alldeles vid ingången till Tarokos nationalpark och det funkade fint. Skönt att slippa åka shuffelbuss mellan Hualien och taroko som de flesta väljer att göra då utbudet på hotell i Taroko är väldigt litet. Mannen som ägde hostlet var trevlig och bra på engelska vilket alltid är en glad överraskning.

Efter en stadig lunch och inköp av fika valde vi att ta oss till Shakadang trail eller "Mysterious valley trail" som den också kallas. Leden är den mest kända i Taroko vilket även gör den ganska välbesökt. Det är även denna trail som man skulle ta för att kunna besöka urbefolkningens 2 byar. Tyvärr visade det sig att denna del var avstängd eftersom det för tillfället var för farligt att ta sig fram där. Detta var ju såklart väldigt tråkigt eftersom jag sett fram emot att besöka byarna men leden visade sig vara väldigt vacker ändå trots att den blev lite kortare än de 7h vi räknat med.

Vi åkte från ett regnigt Taipei med inställningen på dåligt väder då en ny tyfon skulle röra sig över landet under helgen. Dock hade vi sjukt tur och det visade sig att vi hamnade precis under stormen. Lördagen bjöd på strålande sol med nästan lite för hög temperatur. Som tur var kunde vi svalka oss i vattenbrynet av den turkosa floden där vandringsleden tog slut. Här kommer lite bilder från Shakadang trail:

 

Nu har jag deppat färdigt gällande lägenheten. Som Tess så smart förklarade. Det här var ju meningen från början. Det är ju nu jag kommer möta mina framtida man när jag är tvungen att flytta. Han kommer ju såklart vara min nya rumskamrat eller min nästa granne. Att jag inte förstog det direkt.. skönt att få det klart.

Nej men det har vart några dryga dagar denna vecka fylld med massa måsten och skolplattformen (som typ är det viktigaste vi använder oss av ) har inte funkat vilket skapat massa problem. Men nu är jag back on track. Sista dagen för veckan imorgon och så fort klockan slår 20.30 och min moraliska filosofi slutat ska det firas octoberfest för fulla muggar. Intressant att se hur taiwaneserna tolkar denna fina högtid.

Har även "tröst-shoppat" lite resor under närmaste tiden vilket gjort mig otroligt glad. På lördag morgon till sen söndag kväll åker jag, Lily, An Jelly och Islam äntligen till Taroko national park. Som jag längtat! Det verkar ungefär vara världens häftigaste ställe med otroligt vackra hikingleder. Man kan bland annat gå till en liten by där en del av urbefolkningen, "Atayal tribe" fortfarande bor och hela nationalparken består av berg och canyons. Allting ser så otroligt vackert ut och det här var det första jag bestämde mig för att se när jag fick reda på att jag skulle åka hit. Ungefär såhär kan det se ut:

Idag är en dålig dag i Taipei. En påminnelse om att alla dagar inte kommer vara asfest bara för att man råkar vara utomlands och gör något man längtat efter.

Imorse fick jag ett mail om att jag inte kommer få ha kvar "min" lägenhet när jag kommer tillbaka till lund. En tre månaders ömsesidig uppsägningstid gör att jag officiellt blir bostadslös i december. Utan en enda ködag som reservplan står jag nu alltså inför att försöka hitta en ny bostad härifrån, samtidigt som jag måste få bort alla mina saker och möbler som fortfarande finns i lägenheten. Det känns hemskt tråkigt att behöva oroa sig över vart jag ska ta vägen när jag kommer tillbaka. Att hitta en bostad är ju verkligen inte det lättaste i lund och fast jag vet att det på något sätt kommer att ordna sig så känns det tungt. Oj vad jag kommer sakna "min" fina lägenhet..

 

Idag har jag haft en helt fantastisk dag!  Efter att Lily hittade en mycket trevlig hemsida ( http://www.taiwan-adventures.com/trips-and-tours/day-trips/ ) bestämde vi oss för att så fort båda var lediga ta en heldags hiking-utflykt.Sagt och gjort och idag bar det av till Pingxi. Jag hade höga förhoppningar för dagen då bilderna såg helt otroliga ut. Till en början såg det dock ut som att vi inte ens skulle komma fram.

Pingxi är en gammal, liten stad som förut var en gruvort och som ligger ungefär en timme från Taipei. Vi tog MRT'n så långt det gick sen vinkade vi in en taxi som skulle ta oss sista biten till hikingleden. Taxichauffören släppte av oss vid vägkanten till vad vi trodde var byns infart. Efter närmare två timmars letande efter hikingleden, upp och ner för stadens alla backar som samtliga ledde till samma ställe och efter hundrade "men det här känns ju asrätt" var vi nära att ge upp. Hur kunde ett ställe som var känt för att ha några av Taiwans bästa hinikgleder inte ha en enda skylt som ledde till ledens början?
Efter väldigt många om och men visade det sig att vi var i Jingtong och inte i Pingxi. Alltså var vi i fel by. Efter några svordommar hittade vi ett tåg som skulle ta oss till rätt by så vi kliver på och pustar ut. Efter ett tag inser vi dock att samtliga passagerare har en biljett. Vi tittar på klockan och inser att tåget ska gå om 2 minuter. Det moraliska dilemmat är ett faktum då vi står inför valet att planka och spela dumma vid biljettkontrollen eller att springa fort som fan och köpa biljetter. Vi väljer springa och vi blir påropade av andra passagerare som skriker "RUN, RUN!!". Medan Lily håller kvar tåget på perrongen (som förövrigt går ganska sällan) försöker jag utan att vara jätteotrevlig berätta för den lilla halvdöda mannen i biljettkassan att jag vill ha två tågbiljetter. Efter en hel del charader lyckas jag få fram mitt budskap och i ett tempo av en sengångare tar han sedan betalt. Ännu en gång är det så tydligt hur handikappad man är utan kinesiskan. Svettig och jävlig springer jag tillbaka och tillslut kan vi pusta ut på tåget. Ungefär 10 minuter senare anländer vi till rätt station.

Dock var egentligen inte den oplanerade turen till Jingtong speciellt hemsk när man tänker efter utan ganska fin. Eftersom vi gick vilse en hel del sprang vi både på övergivna gruvgångar och ruiner, små tempel och mysiga små floder. Staden ligger ju också likt alla andra omgiven av berg. I floden såg vi också sköldpaddor vilket var otroligt mysigt. Här har vi en: