TurningTaiwanese.blogg.se

Trots att jag vaknade upp i ett inte alltför piggt tillstånd med tanke på gårdagen tog jag mig upp i bra tid för att få en sista heldag i Tokyo. Jag hade bestämt mig för att ge shoppingen en sista chans och mitt största mission var att hitta ett par söta platforms. Uppdraget i sig är inte himla svårt då dom finns överallt men problemet sitter i att damskor i 41 är väldigt svåra att hitta här.                                                                                                   Jag började dagen med att besöka området kring Ueno park som är fullt med affärer och marknader. Spenderade hur mycket tid som helst inne i ett varuhus som hade våning efter våning med vad jag skulle kalla för "typiska japanska saker". Det fanns allt från samlarfigurer och söta gosedjur till robotar och tvspels-relaterade prylar. Inte alls min grejj egentligen men kul att se.Efter detta åkte jag vidare mot Ginza som är Tokyos teknik stadsdel. Här kan man tydligen få tag på allt tekniskt man kan drömma om och de stora datorspelsbutikerna trängs mellan varandra. Eftersom det inte är mitt största intresse blev det ett ganska snabbt besök.                                                                                   Istället åkte jag vidare mot Harajuku som jag ville utforska lite mer. Jag hade också bestämt mig att försöka hitta kvarteret Daikanyama som jag blivit tipsad om. Tillslut fann jag rätt med hjälp av min oerhörda talang för kartläsning. Det visade sig vara himla värt att gå vilse lite för att komma dit. Kulliga små gator fyllda med vintage butiker och små japanska design shoppar.                                                                                                 Efter lite efterlängtad shopping åkte jag tillbaka mot hostlet för att möta upp Max och Mathieu. Efter en drink eller två åkte vi vidare mot ett Maids-café som låg i Ginza området. Det här är alltså en annan typisk tema-cafe/restaurang som man kan hitta i Japan. Man hälsas ”Welcome Home!” av japanska tjejer iförda små söta hembiträdesklänningar och de visar en till bords där man sedan får välja mellan olika kombinationsmenyer. Man ”får” sin egen betjänt som man sedan kan betala för att spela olika spel tillsammans med eller för att sjunga för en och så vidare. Det hela känns konstigt och lite fel då man ska göra djurläten  för att få hjälp eller då man ska klappa i händerna och sjunga då man väl fått hjälp. Allting var ganska konstigt och lite obehagligt med tanke på att majoriteten bestog av ensamma män i övre medelåldern. Också med tanken på att alla flickor i korta klänningar inte såg en dag äldre ut än 15. Hur som helst så var det ändå intressant att se ett av dessa omtalade cafeér. Det var fotoförbud inuti lokalen men vi fick alla ta en bild tillsammans med vår betjänt innan vi tackade för oss. Hon sa åt mig att vi skulle likna katter. Jag verkar ha missförstått och ser därför ut som en kanin.

Vi fortsatte sedan kvällen med att åka till Rappongi Hills där vi vandrade mellan olika barer och drack öl. Ett fint avslut på min Japan resa och även ett fint avslut på hela det här kapitlet som varat i ungefär 4,5 månader. Jag har en väldigt stark känsla av att jag kommer se tillbaka på den här tiden som både den roligaste och som den mest utmanande perioden jag hittills varit med om. Det kommer ta ett tag att smälta alla intryck och än så länge känns det hela mest ganska overkligt. Jag har haft så hemskt roligt och trots lite jobbiga saker längst vägen ångrar jag ingenting. Mitt beslut att åka var helt klart det bästa beslut jag tagit.

Nu är det egentligen väldigt sent att uppdatera den här bloggen med tanke på att jag varit hemma i snart två veckor. Jag känner dock att det vore fel att inte göra ett sista inlägg och speciellt med tanke på att jag inte vill utelämna mina sista två dagar i Japan som kanske var de bästa på hela resan.                                             Den 17:e var min näst sista dag och även en fredag. Jag började dagen med att möta upp min nyfunna tyske vän Max. Vi tog oss en liten morgonpromenad till Tokyo Sky Tree som är det högsta observatoriet över Tokyo på sina stadiga 634 meter och 445 våningar. Det var himla fint trots att det inte var riktigt lika högt som Taipei 101. Tyvärr var det lite för molnigt för att se det utlovade Mount Fuji men vi såg konturerna av det om nu det skulle räknas. Himla mäktigt ändå att se staden sådär ovanifrån. Plötsligt blir det inte lika svårt att förstå varför det tar en sån himla tid att ta sig från en del av staden till en annan. Det är obeskrivligt stort och väldigt vackert.

                               Efter lite frukost på det så hade vi lite tid att döda innan sumon så vi åkte mot Diver City Plaza som är ett stort köpcentrum längstmed hamnen i Tokyo. Vi lunchade och spanade in den gigantiska roboten som står framför huvudentren. Vi hittade också ett väldigt rosaskimrade Hello Kitty land som skulle göra vilken 5åring som helst till den gladaste lilla flickan i världen. Detta med tanke på att både jag och min 30årige kompanjon fann det väldigt roande.Vi tog oss även ner mot hamnen för att säga hej till frihetsgudinnan och för att njuta lite av den fina ustikt som erbjuds över skyskraporna på andra sidan vattnet. Turen ut var också himla fin då vi fick åka med den lilla spårvagnen högt över marken.

Sen var det dags för dagens mest efterlängtade – Sumo! Redan när vi klev av tunnelbanan möttes vi av väldigt tjocka män i morgonrocks-liknande kostymer. Det var ingen fråga om vi hade hittat rätt eller inte. Vi befann oss nu vid Ryogoku som är det gamla sumoområdet i Tokyo. Det visade sig att jag tydligen köpt en riktigt fin biljett och jag hamnade på första balkong med fin utsikt över det hela. Jag är glad såhär i efterhand att jag inte bokade sittplatser på markplan brevid ringen. Publiken där satt väldigt nära de brottande tjockisarna och titt som tätt fick de en av brottarna över sig. Själva sumoupplevelsen för mig var något väldigt speciellt. Allting var betydligt mer våldsamt än jag hade föreställt mig men också betydligt mer intressant. Varje rond varade bara i någon liten sekund och dom var så himla snabba och explosiva vilket gjorde allting väldigt spännande trots att jag var noll insatt i själva tävlingen. Inför varje ny match gör de båda brottarna också en söt liten ritual då de lyfter ena benet efter det andra rakt ut och väldigt högt upp i luften för att sedan klappa i händerna och gå djupt ner med rumpan i mattan i någon form av spagatliknande rörelse. Jag är väldigt glad att jag lyckades matcha in den årliga turneringen och det är absolut något jag kommer minnas som väldigt konstigt men också som väldigt roligt.

Efter sumon mötte jag pånytt upp Max och min andra nyfunna schweisiska vän Mathieu för att gå på robotrestaurang. Det finns inte en chans att jag på något sätt ska kunna förklara denna ”middag” på ett rättvist sätt. Allting var det konstigaste jag någonsin sett. Vi kliver iallafall in i denna lokal och möts direkt av två gigantiska dansande kvinnliga robotar vars superkraft är att blåsa upp sina bröst till dubbel storlek. När vi kommer in i lokalen får man en liten matlåda och sedan är det bara att sätta sig på en av de två små läktare som står på var sin sida om rummet. När showen börjar visar det sig snart att robotshowen snabbt förvandlas till att inkludera väldigt många halvnakna kvinnor och väldigt många trummor. Showen var helt klart utformad lite mer för åskådare av det manliga könet. Hur som helst så består de nästkommande 90 minutrarna av en väldig blandning av dansande, flygande och stridslystna robotar i alla dess former och storlekar som möter de sexiga, trumspelande japanska tjejerna. På sceen springer det också förbi koalor, havsdjur i alla dess varianter och infödingar som krigar mot varandra. Allt detta utspelar sig framför våra ögon till dunkande musik och med ledväggar i bakgrunden som byter miljö.98% av mina bilder är suddiga då det hände alltför mycket saker samtidigt och i ett alldeles fort högt tempo för att hinna med att fota. Dock lyckades jag spela in några roliga små videoklipp över kaoset vilket jag är glad över. Det var så otroligt konstigt och jag skrattade mig igenom hela saken. Allting slutade med att alla robotar och tjejer stog på "scenen" och dansade till Gangnam style. När lamporna sedan tändes hade vi alla glömt av att äta den lilla lunchboxen men lika glada för det var vi. Det här temarestaurang-besöket uppfyllde verkligen alla mina förväntningar som jag hade om Tokyo innan jag kom dit. Helt klart det konstigaste jag varit med om.

Vi avslutade kvällen med att åka till Shibuya och där hamnade vi på nån liten gömd klubb i en källare där vi dansade oss igenom resten av natten. Efter den dyraste taxiresan i mitt liv anlände vi sedan till vårt hostel där några välförtjänta timmars sömn stog på schemat.